När det som inte får hända, händer....

Den 17 juni för tre års sen fick jag det där samtalet som ingen vill ha...min pappa hade varit med om en trafikolycka och var allvarligt skadad. Man bara bryter ihop för att sedan bli praktisk så länge man måste...ordna barnvakt, ringa hem mannen från jobbet osv. Pappa blev något så när återställd efter några veckor på sjukhus även om han drar på vissa sviter från sin olycka ännu.

Så i tisdags var det dags igen...på årsdagen och närapå klockslaget tre år efter pappas olycka så ringer telefonen. Pappa får med skakig röst fram att mamma fått en hjärnblödning och att ambulansen är där. Jag bara skrek NEJ!!!! men pappa sa att jo, så är det... Ensam hemma med barnen föll jag bara ner i ett mörker av förtvivlan. Mamma hade förts djupt medvetslös till CSK. Pappa fick åka med akutbilen till sjukhuset och jag lovade honom att ringa mina syskon då han inte klarade mer samtal just då.

Jag fick tag på både maken, min bror och min syster. Båda mina syskon bor i Göteborg och min systers underbara pojkvän skulle köra dom till sjukhuset. Försökte nå någon av mina vänner för att be om barnvakt men lyckades inte. Sen kom jag på mormor och min moster, de måste också veta. Mormor är 81 år gammal och henne ville jag inte ringa per telefon så jag ringde mn moster som istället åkte hem till henne. Hon ringde också till sin dotter, min kusin som kom hit och passade minstingen. Maken lämnade vår stora dotter hos sin far. På vägen ner till Kristianstad ringde pappa och berättade att de just röntgat mamma och att hon skulle till neurokirurgen i Lund, i bakgrunden hörde jag ambulansen...

Vi hämtade upp pappa på vägen och for till Lund. Pappa fick uppfattningen att de inte gav henne mycket hopp, han hade fått ta farväl av henne innan hon åkte. När vi kom fram och kom in på NIVA så trodde jag att jag skulle spy, jag skakade i hela kroppen, benen bar mig knappt och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag trodde att de skulle komma ut och säga att de inget kunde göra... Så i det läget kändes det hoppfullt när de sa att hon opererades. Vi fick vänta där i nästan 4 timmar innan op var klar. När vi kom in till mamma låg hon i resperator precis om pappa gjort för tre år sen. Då hade även mina syskon kommit ner.

Läkaren kom in och pratade med oss och sa att hon kanske vaknade inom några dagar eller också inte alls. Det var tungt att åka hem den kvällen...

Dagen efter hade hon faktiskt rört något på sig och tittat upp lite grann. Hon blev senare under dagen också av med respertorn. Det såg något ljusare ut...

Idag är det måndag och det har gått snart en vecka sedan det hände. Mamma pratar lite och rör stora delar av kroppen, dock inte ena benet. Hon säger bara enstaka ord och sluddrar väldigt men hon har blivit av med tryckmätaren i huvudet och sonden. Hon verkar känna igen oss men säger lite konstiga saker och tittar väldigt sällan upp. Det är SÅ jobbigt att se sin mamma så här!!!! Min mamma betyder sååå mycket för mig och har alltid gjort. Vi pratar i telefon varje dag och det kändes inte ok att ringa till NIVA vid den tiden i morse då jag alltid ringde mamma. Jag pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan! Bara drygt en vecka innan detta hände stod vi hela familjen tillsammans och såg Judas Priest spela. Kvällen innan var mina föräldrar här och vi firade min mans fördelsedag och mamma och jag var på bokcirkel på kvällen, allt var som vanligt, nu är ingenting som det ska...

Sweden Rock Festival 2008

Så var årets festival slut! I år har vi jobbat och inte sett så väldigt många band men det har ändå varit skitroligt :-) Barnen var med nere hela fredagen och fick se Team Cans sjunga nationalsången, (ja, eller Matilda i alla fall, Felicia sov då) och så såg de Whitesnake också med oss. Matilda tyckte det blev långtråkigt mot slutet men Felicia flörtade oavbrutet med festivalbesökarna :-D Med riktiga öronkåpor funkade det jättebra att ha barnen med. Eftersom vi hade husvagnen med oss kunde vi pausa där med barnen mellan varven. Felicia var med nere även på lördagen men då sov Matilda hos en kompis istället. Handlade en del gjorde vi också, jag köpte lite ringar, scarfsar och tröjor. Matilda fick ett halsband, en ring och Judas Priest-tröja, Felicia fick en Stones-tröja och Sweden Rock nappar. Nu är vi alla lite trötta, solbrända och dammiga efter festivalen...

Matilda kollar på Whitesnake

En glad Felicia i pappas famn på sin första hårdrockskonsert.